Sjukhusäventyr

Åkte ju till doktorn på vårdcentralen i måndags, med ambulans, eftersom alla andra alternativ var omöjliga. Gjorde ont så det förslog ändå. Samma ambulanspersonal som i onsdags, det var lite kul faktiskt, dom tyckte synd om mej att det inte hade blivit bättre.

Min fantastiska vän Tage var med mig hela dagen - stackarn! Men jag är djupt tacksam över det stödet.

Väl på VC undersökte läkaren mig (hon var väl oförsiktig när hon skulle lyfta upp benet på mej, så det gjorde tokont!) och så fick jag en spruta med voltaren, vilket inte hjälpte nämnvärt. Till slut (efter ca 3 timmar) konstaterade hon att de inte kunde göra mer och skickade mig vidare till akuten.

På akuten fick jag först vänta en timme på läkaren, ganska lite med tanke på att Tage sa att det var fullt i väntrummet. Men det var nog för att jag hade så ont. Tårarna rann många gånger den dagen och jag vred mej som en mask på en metkrok för att försöka hitta ställningar som jag kunde sitta, ligga eller stå i - utan framgång dock...

När doktorn väl kom hade jag ett rejält anfall av ONT, så efter att ha försökt undersöka mig och ställt massa frågor som jag hulkande och tårsprutande svarade på efter bästa förmåga så konstaterade han att:

-Vi lägger in dej över natten, och så får du morfin och muskelavslappnande så undersöker vi dej när du inte har så ont, och så gör vi en röntgen för att se så allt ser bra ut.

-Mmmhmmhmmm, snyftade jag och blev otroligt tacksam.

När sköterskan (som skulle sätta in en såndär makapär i armen så dom kan fylla på med det som behövs efterhand) kom så visade det sig vara en av de som hade hand om mig i onsdags med. Hon öppnade dörren och såg mej och utbrast: -Nämen! Och jag började tjuta igen! Både av ont och av någon som kände igen mig och tyckte synd om mej. -Hrm, är det här bra eller dåligt att du börjar gråta när du får se mej? undrade sköterskan. -Snyft, fniss, snyft!

Blev genast något bättre när jag fått morfinet och det muskelavslappnande, förmodligen hade musklerna varit tokspända sen i onsdags.

Nu orkar jag inte skriva mer just nu, är både lite yr och bör nog inte sitta stilla mer just nu. Uppdaterar det här inlägget senare i kväll eller imorron.

Fortsättning:

De skjutsade mig direkt till röntgen, och sedan vidare till ortopedavdelningen, där jag var den enda under 65. Min "rumskamrat" var en dam på 88 år som hade brutit benet.

På väg till akuten hade Tage åkt och fixat lite mat åt oss, och innan jag fick komma upp på avdelningen åkte han och hämtade lite kläder och andra nödvändigheter som sudoku och iPod och bok. Sen satt han hos mig ända till kl 9 på kvällen! Då hade jag inte så ont längre för jag hade fått ytterligare en dos morfin, så efter jag ringt några samtal passade jag på att duscha när jag ändå var så "drogad". Och sen sov jag gott natten till tisdagen, behövde bara fylla på med en morfintablett vid halv tre.

Tisdag:

Vaknade vid 7-tiden ungefär. Sköterskorna var inne för att titta till damen i sängen jämter. Jag ställer mig upp för att linka iväg ut till toa. Blir helt förvånad och utbrister till sköterskan jämter:

-Titta! Jag kan stå! Nästan helt rak!

Hon bara log åt mej.

Ronden kom och läkaren berättade att röntgenbilderna såg bra ut, att det troligen är ett litet diskbråck och en nervända som är lite klämd. Han säger att jag får fortsatt medicinering och ska få träffa en sjukgymnast.

-Hur länge får jag stanna? undrade jag som fortfarande hade den hemska smärtan i minne.

-Det beror på dej. svarar läkaren. När du känner att du är redo att åka hem då får du åka. Men det måste ju vara så att du känner att du klarar dej hemma.

Och här började jag gråta igen! Mest för att jag blev så lättad över att inte bli ivägkörd ytterligare en gång.

Resten av tisdagen vilade jag mest. Sjukgymnasten var hos mig och pratade lite och så fick jag en värmedyna att ligga på, det var jätteskönt så det upprepades efter lunch. Sen kom Tage och hälsade på mig igen, och hade med sig ytterligare grejjer jag bett om eftersom jag nu skulle stanna minst en natt till.

När Tage just hade åkt kom Maken och barnen och hälsade på mej en stund. Härligt att se dem igen!

Under dagen hade min fot börjat somna, och sen kröp det vidare upp i benet, lite obehagligt, men inte ont i alla fall. Sköterskorna sa att jag skulle prata med doktorn om det.

Lite senare på kvällen kom damen tillbaka efter sin höftoperation, ska berätta lite mer om det i ett annat inlägg, hon var lite vimsigt rolig. Däremot störde det min nattsömn en del.

Onsdag:

Ronden, doktorn säger att allt ser bra ut, att stickningarna i fot och ben inte är farligt, och att jag säkert kan åka hem imorron.

-Kan jag inte åka hem idag då? (Nu har jag inte ont längre och känner mig mycket säkrare, har till och med promenerat en bit inne på sjukhuset på förmiddagen.)

-Jodå, känner du att du kan det så får du visst åka hem.

Så efter lunch åkte jag hem. Mamma skulle hämta mej, men hon upptäckte att hon hade fått punktering, så hon fick byta däck istället och så kom "Plastis" (mammas särbo) och hämtade mej istället. Jätteskönt att få komma hem - även om det var med största påsen från apoteket jag varit med om!

Var jättetrött och sov 1½ timme efter middagen här hemma. Nu har jag kramat barn och make, promenerat runt kvarteret och tittat på Desperate Housewifes som Maken spelade in åt mej igår och pratat med nära och kära, så nu ska jag strax sova. Ska bara ta alla 5 piller först!

Återkommer imorron med mer om lilla damen.