Lilla damen på sjukhuset

I måndags kväll, ett par timmar efter att jag hade kommit in, fick jag en rumskamrat.

Vi kan kalla henne Agda, hon var 88 år och hade brutit benet. Hon hörde lite dåligt, därmed hörde ju jag allt, både som hon sa och som andra sa till henne.

På tisdagen opererades hon, och framåt kvällningen kom hon tillbaka till rummet, ganska så groggy. En sköterska kom in och skulle mäta hennes syresättning, det gör man genom att sätta en klämma på pekfingret några sekunder, den piper och sedan är det klart.

Sköterska försökte förklara vad hon skulle göra men Agda förstod inte alls.

-NEJ! säger Agda. NEJ! Jag vill inte ha den! Ta bort den! Jag har ju en telefon där!

Natten till onsdagen blev lite orolig, sköterskorna tittade till henne titt som tätt och vid ett par tillfällen hörde jag dem strängt säga åt henne att "Inte dra i den! Den ska sitta där, det är så att du ska kunna kissa."

Hon hade alltså fått en kateter, självklart. Men den protesterade hon också emot och sköterskorna försökte åter förklara att hon behövde ha den fram till morgonen, och om hon drar i den så kommer det göra ont.

Efter ett tag när sköterskorna gått iväg men jag ännu inte somnat hör jag att hon grejjar med något. Jag får onda aningar och tänker att det är bäst jag ingriper. Jag går alltså över till hennes del av rummet. Jodå, mycket riktigt, där ligger Agda med täcket avslängt och drar i sin kateter.

-NEJ! säger jag så myndigt jag kan. Du får inte dra i den!

-TA BORT DEN! säger Agda, med stora bokstäver.

-Det får jag inte, jag är ingen sköterska. Men jag ska ringa efter sköterskorna, säger jag och trycker på knappen. (Som hon för övrigt inte förstått hur den funkar fast sköterskorna försökt tala om det med för henne flera gånger.)

-TA BORT DEN! DET GÖR ONT! TA BORT DEN!

-Nej, den ska sitta där, DRA INTE I DEN!

OSV tills en sköterska tar över.

Sen kommer ytterligare en sköterska in och jag förklarar för henne att Agda förmodligen har ont eftersom hon redan har dragit en del i den.

Den andra sköterskan tar beslutet att det är bättre för alla parter att ta bort den och går bort till Agda och första sköterskan och säger det.

-TA BORT DEN! utbrister Agda igen.

-Ja, vi ska ta bort den! säger sköterska nr. 2. Så, nu är den borta!

-JA, GÅ UT OCH SLÄNG DEN!

Efter det där blev natten lite lugnare. På onsdag förmiddag testades brandlarmet. Det tutade en himla massa gånger, och vid fler än ett tillfälle hörde jag Agda lyfta luren till den icke inkopplade telefonen jämter hennes säng och svara:

-HALLÅ!??!

Så det var inte bara tråkigt att vara på sjukhuset. ;)