Maj, maj, måne...

En glad son, ovetande om att han just blivit lurad.

Scenario:

Vi har just ätit lunch, barnen har fått i uppdrag att hjälpas åt att hänga upp sonens tvätt, jag och maken sitter kvar i köket och pratar.

Ut till köket hörs mycket suspekta ljud som inte har med upphängning av tvätt att göra. Vi hör även sonen säga: -När jag säger prata så pratar du!

Sonen kommer ut i köket och drar mej i armen:

-Mamma, kom! Det är för mycket tvätt i tvättkorgen!

-Då får ni väl hänga upp det då så blir det inte så mycket där.

-Nej, kom!

Han drar mig i armen igen och jag följer med. Jag får syn på en fullkomligt överfull tvättkorg och utbrister:

-Men! Så mycket brukar inte få plats i tvättmaskinen, det var konstigt.

-Och den kan prata! säger sonen. Prata.

-Aaaahhh, hjälp! Den pratar! säger jag förskräckt och flyr därifrån.

Sonen drar mig tillbaka i armen.

-Nej! HJÄLP! Den rör sig! Jag försöker fly tillbaka till säkerheten i köket igen.

Sonen tar ett fastare tag om livet på mig och tvingar mig tillbaka.

-NEJ! JAG VILL INTE! DEN RÖR SIG! DET ÄR ETT SPÖKE I TVÄTTKORGEN!

Sonen börjar skratta och säger:

-Det är bara Tjejen! Maj, maj, måne! Jag kan lura dej till Skåne!

Och så tittar tjejen fram genom all tvätt. Jag andas ut och går tillbaka till köket där jag hör barnen skratta och sonen säga:

-Hon gick på det!

Jag och maken skrattar också och funderar över vem det EGENTLIGEN var som blev lurad.