Gnällmorsan

Ibland känns det som att jag inte gör annat än skäller och gnäller på mina barn och deras kompisar!

Men alltså, är det så konstigt?

Nedan: Dagens fynd runt studsmattan.

1. Två stora glasbitar, härrörande från en ännu större "glassten" som sonens kompis hade här för ett par dagar sedan.

2. Två överdelar från fröpåsar, som sonens andra kompis hade med hit för att plantera en dag förra veckan.

3. En nyckelring, okänt ursprung.

4. Diverse stenar och snäckor, okänt ursprung.

5. Tre vältuggade tuggummin, okänt ursprung.

6. Gummiband från ett godishalsband, okänd ägare.

7. Diverse godispapper och andra pappersbitar, okänt ursprung, vissa kaaaaan såklart blåst hit, men faktum är att det måste ha blåst mindre, alternativt funnits mindre skräp på gatorna, för några år sedan.

8. Två rutor toapapper varpå det tills för en timme sedan låg en död fågelunge på som barnen skulle begrava. Men när de grävt graven och skulle hämta fågeln så var den borta. Pappret flög iväg och vem fick plocka upp det tillsammans med allt annat skräp?

Nu har jag hotat med att om de inte skärper sig så får de inte leka på vår tomt mer! Jag vägrar plocka upp mer skräp efter andras ungar och enda sättet jag ser att slippa det är att bara mina barn får vara på vår tomt, då vet jag i alla fall vilka två jag ska skylla på. Även om de, lika väl som kompisarna, är förtrogna med uttrycket: Det var inte jag!

Vilket alltid får mej att le, eftersom jag tänker på när sonen bara var sådär 2-3 år och hade kissat på sig, väl synligt i byxorna.

-Det var inte jag!!! Det var Tjejen!

Japp! ;)