Tyckte synd om min dotter - så dumt!

Igår kväll, strax innan Mannen och jag skulle gå och sova så vaknade Tjejern o va rädd, så jag bäddade åt henne på golvet i vårt sovrum.
När vi sen gick o la oss så började Mannen i vanlig ordning busa med mej. Stoppa tummarna i mina armhålor, klämma o killas på diverse ställen han kommer åt där jag försöker förpuppa mej bäst jag kan i mitt täcke.
Resultatet blir alltså ett antal fnissanfall, gapskratt och hämnd, vilket får även Mannen att skratta en del.
Och så ligger ju stackars Tjejen där på golvet mitt i natten och kan såklart inte somna när vi tramsar sådär! Så tänkte jag igår, och försökte att hejda både mej själv och Mannen till slut, men när jag idag tänker tillbaka så var det ju inte det minsta synd om henne!
Alla dom där skratten från hennes föräldrar borde ju klinga som ljuv musik i hennes öron för resten av hennes liv!
Tänk alla (riktigt) stackars barn som istället hålls vakna av föräldrars bråk, skrik och kanske till och med slag! Dom barnen är det synd om, inte min dotter som fick höra oss skratta mitt i natten.